Ett svårskött pastorat och en lättstött pastor. Så skulle, kanske en smula vällovligt, Förenta Nationerna under generalsekreteraren Ban Ki-Moon kunna karakteriseras.

Kombinationen är i alla händelser förödande. Det menar i alla fall den tidigare chefen för FN:s internrevision, Inga-Britt Ahlenius.

I juli förra året, i samband med att hon avslutade sitt förordnande som chef för Office of Internal Oversight Services, OIOS, lämnade Ahlenius en rapport som riktade skarp kritik mot Bans ledarstil och ledaregenskaper. Slutsatsen var att FN ”inte bara faller isär, det är på drift mot irrelevans”.

Ahlenius kritik återkommer nu med förnyad kraft i Mr Chance. Om FN:s förfall under Ban Ki-Moon. Boken, som är skriven tillsammans med Niklas Ekdal, journalist och tidigare politisk redaktör på Dagens Nyheter, presenterades tidigare i veckan.

Är kritiken befogad? Eller är det, som generalsekreterarens tillskyndare gärna framställer saken, orättfärdiga och illvilliga angrepp från en notorisk bråkmakare i syfte att lägga hinder i vägen för Bans omval när hans mandat löper ut senare i år?

Men den enes bråkstake är den andres sanningssägare. Inga-Britt Ahlenius karriär kantas av hårda duster och skarpa utfall mot maktens män och kvinnor.

I Sverige blev hon riksbekant som stridbar generaldirektör för Riksrevisionsverket efter en offentlig batalj med den dåvarande finansministern Bosse Ringholm (S). På uppdrag av Europaparlamentet medverkade hon också i den korruptionsutredning som fällde EU-kommissionen under Jacques Santer. År 2005 utsågs hon, på amerikanskt initiativ, till chef för OIOS.

Vilket uppdrag hon än har och vem uppdragsgivaren än är, så tvekar Ahlenius inte att rakryggat påtala missförhållanden och oegentligheter. Bland kollegorna vid FN:s internrevision fick hon snart smeknamnet Ms Fearless, fru Orädd.

Ban Ki-Moon är på många sätt hennes raka motsats.

Han uttrycker sig ordrikt och diplomatiskt utan att egentligen säga någonting. I kontroversiella frågor tycks han ha varken kraft eller mod att sätta ner foten. Det är en förklaring till FN:s låga, för att inte säga självutplånande, profil i en rad internationella konflikter – från Burma till Zimbabwe.

”Jag har inte sagt något annat i kontakterna med amerikanska ambassaden i Bagdad än vad jag har sagt offentligt i Sverige.”

Det försäkrade migrationsminister Tobias Billström (M) i Ekot igår i ett försök att stilla de senaste dagarnas storm kring uttalanden som han och utrikesminister Carl Bildt (M) har gjort – eller inte gjort – vid ett möte med den amerikanske ambassadören Ryan Crocker i Bagdad hösten 2007.

Däremot vägrade Billström, liksom tidigare, att kommentera innehållet i det läckta, hemliga amerikanska ambassadtelegram som gav upphov till stormen.

Konsekvent? Ja.

Klokt? Återstår att se.

Kritiken mot Billström och Bildt har varit hård. Att oppositionen tagit tillfället i akt att gå till angrepp mot regeringen är inte förvånande.

”Det här är en skandal”, kommenterade exempelvis Mona Sahlin (S).

Men kritiken har också varit hård från borgerligt håll.

Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman kräver att migrationsministern avgår.

”Det Tobias Billström sa eller inte sa om irakiska flyktingar 2007 var bara toppen på ett isberg”, skriver han i en debattartikel på Newsmill.

Så oavsett om Billström har sagt det han anklagas för att ha sagt eller om han inte har sagt det, så har han sagt för mycket.

Alla tycks glömma – eller medvetet bortse från – att ambassadtelegrammet är ett referat. Det är en sammanfattning av samtalet, gjort av en amerikansk tjänsteman, där denne lyfter fram vad han finner mest intressant ur amerikansk synvinkel.

Ändå behandlas telegrammet som om det var en ordagrann nedteckning av vad som sades. I Svenska Dagbladet blir den amerikanska resumén till citat som läggs i Bildts mun. Samma sak gör nyhetsbyrån TT.

De opportunister som nu från höger, vänster och mitten angriper Billström, är på jakt efter en syndabock.

Men det är inte Billström som bestämmer svensk asyl- och invandringspolitik. Det gör Sveriges riksdag. Ansvaret ligger hos riksdagen som i bred enighet antagit den nu gällande utlänningslagen.

Det är inte Billström som bestämmer vem som får stanna och vem som avvisas. Det gör migrationsdomstolarna och i sista hand migrationsöverdomstolen enligt den instansordning Sveriges riksdag fastlagt.

Tillåt en optimistisk spaning in i den teknikrika framtiden:

Snart kommer den personliga integriteten att vara på allas läppar, och värnas som aldrig förr.

I förra veckan spreds nyheten att fler än tusen brott i Skåne förra året, enligt polisen, klarades upp med hjälp av övervakningskameror.

Lägg till nyheten i Sydsvenskan igår, att många fler brott hade kunnat lösas om inte kamerorna varit ur funktion, gamla eller uppsatta i fel vinkel.

Vilka möjligheter öppnas inte här? Lagens långa objektiv kan fånga buset. Trygghet. Förnyad tro på rättssamhället.

Men.

Idag hamnar frågan om den personliga integriteten alltför ofta i skuggan. Det kan dock ändras. Ganska snart dessutom.

Igår presenterade justitieminister Beatrice Ask (M) ett förslag om en ny brottsrubricering: olovlig fotografering. Det är sådan fotografering ”som innebär ett intrång i den fredade sfär som enskilda bör vara tillförsäkrade mot andra enskilda”. I radion talade Ask om den egna bostaden, toaletter och provhytter, ”utrymmen för viss integritet”.

Hur klokt just det här förslaget är kan diskuteras. En lag mot hemfridsbrott finns redan, och tryck- och yttrandefriheten får inte naggas i kanten. Men ett ökat fokus på den personliga integriteten behövs, hos såväl politiker som allmänhet.

I söndags berättade SVT historien om hur någon skapat en falsk Facebookprofil i 18-åriga Caroline Richardssons namn. Bilderna på henne var riktiga, men här stod att hon knarkat i helgen och vill bli gravid. Här fanns grovt sexuellt innehåll. Och fejksidan var inte heller lätt att släcka ner.

Teknikutvecklingen kring datorer, telefoner, kameror och mikrofoner är sagolik. Den gynnar kommunikation, den kan rasera murar och bana väg för demokratiska processer.

Men myntet har en baksida.

I boken The Net Delusion skriver Evgeny Morozov, vitryss som nu lever i USA, om risker och illusioner i den digitala revolutionen. Också diktatorn är ute i cyberrymden, sprider propaganda och lögner, övervakar och kartlägger dissidenter.

Istället för att stänga internationella organisationer ute behöver Ryssland, menar Melvin, omvärldens hjälp att finna en politisk lösning i Nordkaukasien.

Vem som bär ansvaret för självmordsattentatet på Domodedovoflygplatsen i Moskva i måndags är inte klarlagt. Men mångas blickar vänds mot oroliga kaukasiska regioner.

Ett mål för militanta grupper i Kaukasien är, enligt säkerhetsanalytiker, att underminera premiärminister Vladimir Putins och president Dmitrij Medvedevs tal om ett tryggt och säkert ryskt samhälle.

Moskvas svar på terrorn lär, inte minst med tanke på att det är presidentval i Ryssland 2012, bli ett ännu hårdare militärt tryck. Det är en dödsdans. Och det är fara värt att den fortsätter.

Terrordåd kan aldrig ursäktas. Men omvärlden kan gott påminna Moskva, det Moskva där Putin nu talar om vedergällning, att en politisk framryckning är önskvärd.

Det finns post som kan väcka större bestörtning än pensionsbeskeden:

Vinterns elräkningar har chockat många och än fler fasar för vad som komma skall.

Enligt en undersökning beställd av Nordea är elpriserna det som privatekonomiskt oroar svenskarna allra mest.

Inte konstigt då att över 300 000 svenskar har skrivit under ett upprop för billigare el. Här påpekas att konsumenterna inte kan påverka sin elnätskostnad och kräver att näringsminister Maud Olofsson (C) granskar om Energimarknadsinspektionen, EI, gör sitt jobb.

EI reglerar prissättningen för att skydda konsumenterna. Ändå skiljer det tusentals kronor i årsavgift mellan olika nätbolag. Olofsson diskuterade igår frågan med myndighetens generaldirektör.

Till saken hör förstås att nätavgiften bara står för en dryg femtedel av summan på elräkningen. Resten utgörs av elbörspris, elcertifikat, skatt och moms. Nog borde regeringen kunna göra mer för dem som kämpar för att klara höga elkostnader.

I kvällstidningarna fanns på torsdagen flera exempel på konsumenter som fått tunga räkningar trots sparåtgärder. Aftonbladet lät Jakob Eliasson, energipolitisk expert på Villaägarna, granska ett sådant hushåll. Hans slutats var dyster.

”De gör allt rätt, och ändå går det åt skogen.”

Till råga på allt kan det bli ännu värre nästa vinter, när landet delas in i fyra olika elprisområden. Systemet skall möta problem med överföringskapaciteten, men ger också högre elpriser, åtminstone i södra Sverige.

Som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) påpekar i Expressen är det inte avregleringen av elmarknaden som är boven i dramat, utan den bristande produktionskapaciteten.

Fast den beror också delvis på politiska beslut. Stängningen av Barsebäcks kärnkraftverk är ett exempel. Med tiden kan regeringens klimat- och energiuppgörelse lösa problemet, med mer kärn-, vatten- och vindkraft. Men vad kan göras till dess?

Spar på elen, säger Maud Olofsson nu och uppmanar folk att tilläggsisolera, sätta in treglasfönster med mera.

I sammanhanget kan nämnas att Boverkets stöd till att skaffa energieffektivare fönster i villor upphörde den 1 januari 2009. Det gjorde även stödet till biobränsleanordningar. Konverteringsstödet för att ersätta direktverkande el i småhus försvann vid senaste årsskifte.